TRITICUM JUNCEUM.

Vindarnes udde, landets spets mot havet:
där blev en gång ditt enkla frö begravet.
En ädel plats, som gav dig ädel must
och gav dig färg av dimblå drömlandskust.
Där i de höga, vita solskensstunder
du växte tryggt dig fast vid strandens under:
Där nådde skummet dig av bränningsbrus
och vassa klipp av vanka fyrtornsljus,
och där i vånda irrade om natten
skeppsbrutnas jämmer, bundna fast vid ratten.
Där efter badet stacks en jungfrufot
i varma sanden smeksamt till din rot;
där sprang med kvalmigt dån en sliten mina
dig flöt ett brev i glas från dödens pina
en darrhänt, fuktig, öm och andlös hälsning.

Och som ett radband, lagt för bön och frälsning
du såg en evig längd av yra spår
av strandens skrämda, vilsesprungna får.

Nu råder storm och havet ligger på.
Hur sanden susar kring ditt sköra strå
sökande med vinden in i blinda fjärran
all världens timglas, evigt vänt av Herran.
Från blåa bågar darrar lätt din spindel
och vissna tången lägger brun sin bindel
i tokigt fladder ängsligt om din rot.
I bräcklig styrka står du stormen mot.
Och du är med i strandens dova sånger
en enslig ton, förlorad tusen gånger
men spelad fram igen ur bruten halm:
En viskad stämma in i alltets psalm.

(Sträv kvickrot. Också: Elymus elongatus.)