Färdigsått

Nu kommer det inte fler gramina, gräsfrön, ur C. T. Holmströms diktsamling, för fler skrev han inte. Den sista dikten i samlingen var den för lantbruket viktiga timotejen, Phleum pratense.

Förhoppningsvis har du uppskattat dikterna, men nu blir det till att gå ut i naturen och själv titta på gräs, och varför inte skriva några egna dikter om de gräs Holmström inte hann med? Det finns många att ta av.

Illustration från Nova plantarvm genera ivxta (1729) av Pier Antonio Micheli (1679-1737).

PHLEUM PRATENSE.

I skiftesbrukets gåta
mig står du klar sen unga dar:
Med jämna axen ståta
din allvarsvridna visdom var.
Den ena lik den andra –
en framtidsstatens kraftsymbol
i nyttighet att vandra
mot idisslandets mål.

All hårdängsvallens grönska
behärskas av ditt snusförnuft.
Här vill ett vildgräs önska
sig mindre nytta, mera luft.
Där öppna rymden kallar
där solens brand en mening har
där står din håg till stallar
så grå och uppenbar.

Vad du en gång i tiden
har varit, har du själv förglömt.
Den fria vildängsfriden
är något som du blott har drömt.
Den ena lik den andra
av grannen blott ett konterfej –
Men ingen skall dig klandra
att du blev t i m o t e j.

(Timotej)

SECALE CEREALE.

Jag minnes väl gott när som liten påg
jag mätte min längd mot min pappas råg
och hur villigt jag föll till föga.
ju mera jag växte från barndoms kolt
desto mera stolt
var jag liten mot hemrågen höga.

Med andra jag åldrats och år ha gått
och tiden har skördat där hoppet sått
och stackot synes mig grödan.
Och ser jag nu rågen i barndoms ängd
– dess friska längd
med åren har minskats i mödan.

(Råg)

ANTHOXANTUM ODORATUM.

Lent har gräset lagts i linda
sträng vid sträng
i en slagen sommaräng.
Tätt vid gården står en skrinda
bidande med hungrig häck.

Snoken ringlar svart och tydlig
ondskans bukt
genom ängens bottenfukt.
Vinden pustar varm och sydlig
ur sin gamla lädersäck.

Spritter syrsan, het och modig;
gnisslar sprödt
avsked till allt gräs som dött.
Sköna Orchis stupat blodig
ödesmärkt av fläck vid fläck.

Paddan sitter tung och vakar
stel i blick
lystet på en fjäril kvick.
Bonden ställer hässjans stakar
mot sin styva hagtornshäck.

Anthoxantums själ befrias
stark och fin
i en doft av kumarin!
Och hon driver med vår lias
ödesverk en himmelsk gäck.

Blandar liknöjt alla lotter:
Liv och död
allt vad jord och himmel bjöd
enat i en doft av slåtter
blir som sorlet av en bäck.

(Vårbrodd)

NARDUS STRICTA.

Ack enebuskens lilla väna vän
så morsk och modig, klar av karaktär
du saknar blott ett vilt och pepprat bär
som kan i brygd och öl och dryck få gå igen.

Jag ville dricka allt ditt späda trots
och få din kraft att lev i min gom –
Men du är saftlös, liten, barsk och tom
och intet verkligt samförstånd har nåtts.

(Stagg)

MILIUM EFFUSUM.

Sextetten skall prutta i Bökebergs lund
och boklövet naglas av solstrålens spik
och folket skall värmas av skånsk politik
från talarestolen i smågranars rund.

Och hästarna skola i repgrimmans tvång
förjaga sin flugsvärm med piskande svans
och dansbanans skrapande, grustyngda dans
skall vrida sin kvarn under blodsrytmens sång.

I Yddingens grönblonda sjungande sjö
skall doppingen flämta på jäsande bo
vid sävsångartoner i middagens ro
skall dagsländan födas och dagsländan dö.

Då går jag i skuggan och söker dig tyst,
du skogensamhetens förklarade alf
och innan vi skiljs under bokarnes valv
din mening och dröm och din grönska jag kysst.

(Hässlebrodd)

APÉRA SPICA VENTI.

Mitt andetag är som en dryck ur Lethe
när varma vinden går i sädeshav.
Då böljar makligt hela socknens vete
som jordens omsorg mot min lättja gav.
Jag vill mig då helt ärligt presentera
bland annat ogräs som en viss Apéra.

Där står jag florslätt dold bland rostfritt valda
och stråstyvt burna tjocka Svalövsax
de magra korn jag får bli ej betalda
och all min avsikt blir förbannad strax.
Min enda värdighet skall Hin belöna
ty ack, min konst den räknas bland de sköna.

(Kösa, åkerven)