MELICA NUTANS.

Här har morkullans näbb
här har råbockens klöv
stungit i fjolårets multnande löv.
Tunga ha ollonen lämnat sin skål
blivit till bränsle i multnadens bål.
Svårmodigt doftar av årtal som gått
från bottnen där Melica sått.

Här gå dröjande fram
under trädjättars saft
skuggor av solvarv som jordat sin kraft.
Gravlagda minnen slå upp överallt
höjda ur lövet i finböjd gestalt.
Ljusgrönt de vittna vad livet förmått
i bottnen där Melica sått.

Under ekarnas valv
i små solfläckars dans
gungar en Melicas axrika frans.
Högtidligt lätt ifrån finspända spön
ringa dess blom som till tystnadens bön.
Ljudlösa budskap mitt hjärta ha nått
från liv som i skuggan blev sått.

(Bergslok, slokgräs.)