2018-09-29

Färdigsått

Nu kommer det inte fler gramina, gräsfrön, ur C. T. Holmströms diktsamling, för fler skrev han inte. Den sista dikten i samlingen var den för lantbruket viktiga timotejen, Phleum pratense.

Förhoppningsvis har du uppskattat dikterna, men nu blir det till att gå ut i naturen och själv titta på gräs, och varför inte skriva några egna dikter om de gräs Holmström inte hann med? Det finns många att ta av.


Illustration från Nova plantarvm genera ivxta (1729) av Pier Antonio Micheli (1679-1737).

PHLEUM PRATENSE.

I skiftesbrukets gåta
mig står du klar sen unga dar:
Med jämna axen ståta
din allvarsvridna visdom var.
Den ena lik den andra –
en framtidsstatens kraftsymbol
i nyttighet att vandra
mot idisslandets mål.

All hårdängsvallens grönska
behärskas av ditt snusförnuft.
Här vill ett vildgräs önska
sig mindre nytta, mera luft.
Där öppna rymden kallar
där solens brand en mening har
där står din håg till stallar
så grå och uppenbar.

Vad du en gång i tiden
har varit, har du själv förglömt.
Den fria vildängsfriden
är något som du blott har drömt.
Den ena lik den andra
av grannen blott ett konterfej –
Men ingen skall dig klandra
att du blev t i m o t e j.

(Timotej)



2018-09-28

SECALE CEREALE.

Jag minnes väl gott när som liten påg
jag mätte min längd mot min pappas råg
och hur villigt jag föll till föga.
ju mera jag växte från barndoms kolt
desto mera stolt
var jag liten mot hemrågen höga.

Med andra jag åldrats och år ha gått
och tiden har skördat där hoppet sått
och stackot synes mig grödan.
Och ser jag nu rågen i barndoms ängd
– dess friska längd
med åren har minskats i mödan.

(Råg)



2018-09-27

ANTHOXANTUM ODORATUM.

Lent har gräset lagts i linda
sträng vid sträng
i en slagen sommaräng.
Tätt vid gården står en skrinda
bidande med hungrig häck.

Snoken ringlar svart och tydlig
ondskans bukt
genom ängens bottenfukt.
Vinden pustar varm och sydlig
ur sin gamla lädersäck.

Spritter syrsan, het och modig;
gnisslar sprödt
avsked till allt gräs som dött.
Sköna Orchis stupat blodig
ödesmärkt av fläck vid fläck.

Paddan sitter tung och vakar
stel i blick
lystet på en fjäril kvick.
Bonden ställer hässjans stakar
mot sin styva hagtornshäck.

Anthoxantums själ befrias
stark och fin
i en doft av kumarin!
Och hon driver med vår lias
ödesverk en himmelsk gäck.

Blandar liknöjt alla lotter:
Liv och död
allt vad jord och himmel bjöd
enat i en doft av slåtter
blir som sorlet av en bäck.

(Vårbrodd)


2018-09-26

NARDUS STRICTA.

Ack enebuskens lilla väna vän
så morsk och modig, klar av karaktär
du saknar blott ett vilt och pepprat bär
som kan i brygd och öl och dryck få gå igen.

Jag ville dricka allt ditt späda trots
och få din kraft att lev i min gom –
Men du är saftlös, liten, barsk och tom
och intet verkligt samförstånd har nåtts.

(Stagg)


2018-09-25

MILIUM EFFUSUM.

Sextetten skall prutta i Bökebergs lund
och boklövet naglas av solstrålens spik
och folket skall värmas av skånsk politik
från talarestolen i smågranars rund.

Och hästarna skola i repgrimmans tvång
förjaga sin flugsvärm med piskande svans
och dansbanans skrapande, grustyngda dans
skall vrida sin kvarn under blodsrytmens sång.

I Yddingens grönblonda sjungande sjö
skall doppingen flämta på jäsande bo
vid sävsångartoner i middagens ro
skall dagsländan födas och dagsländan dö.

Då går jag i skuggan och söker dig tyst,
du skogensamhetens förklarade alf
och innan vi skiljs under bokarnes valv
din mening och dröm och din grönska jag kysst.

(Hässlebrodd)


2018-09-24

APÉRA SPICA VENTI.

Mitt andetag är som en dryck ur Lethe
när varma vinden går i sädeshav.
Då böljar makligt hela socknens vete
som jordens omsorg mot min lättja gav.
Jag vill mig då helt ärligt presentera
bland annat ogräs som en viss Apéra.

Där står jag florslätt dold bland rostfritt valda
och stråstyvt burna tjocka Svalövsax
de magra korn jag får bli ej betalda
och all min avsikt blir förbannad strax.
Min enda värdighet skall Hin belöna
ty ack, min konst den räknas bland de sköna.

(Kösa, åkerven)


2018-09-23

AIRA FLEXUOSA.

Betar nu haren i svedjans spirande
späda broddar.
Nattskärran snuddar
lätt vid hans päls, att hans sorglösa svirande
blir fällda öron och ångestkramp.

Kallögd står majnatt rimfruset vakande.
Lommen klagar.
Silvergrå hagar
störtas ur stillhet av gärdsgårdens knakande,
där älgkon skrider med urtidstramp.

I denna natten har jösses bitande
ludna tystnad
hemsökt i tystnad
dig som så tryggt och i vårligt förlitande
lät spela din oskuld bak vårbloms ramp.

(Kruståtel eller sia.)


2018-09-22

AVENA FLAVESCENS.

En sommarnatt går ur sin dvala
störd av en en näktergal vild.
I slottsdammen snuddar en svala
vid sin fläktande spegelbild.
Den vita, kråmande svanen
gör sin första, svartsjuka tur
och under den utländska granen
pipa kycklingarne i sin bur.

En vitklädd flicka på trappan
i en gäspande rysning står –
När hon axlar den ljusgråa kappan
får hon vildvinets dagg på sitt hår.
Hon stampar den nattkylda stenen
med tunna, kritade skor
och förtretliga myggsting på benen
slå en rodnad ut genom flor.

Hon går i den daggvåta parken
att komma ur skugga i sol.
För sniglarna svarta på marken
hon lyfter sin korta kjol.
Hon kommer på lätta fötter
till planen där sommargräs stå
– den platsen, där hasslarnas nötter
hon i höstas ej kunde nå.

Se viken där vältrande braxen
lekte vid pingsttiden ren –
och här ligger älsklingstaxen
gravlagd under sin sten.
Här svärma minnena rena
av sorgen vid Taxens bår
– och här står den gyllne Avena
som man sagt är lik hennes hår –

Flickan andas på gräsen:
Kära, sover ni än?
En viskning från väsen till väsen
ett tecken från vän till en vän –
De darra; det är som de kände
– som de kände en herrgårdstös
en tös i vars ådror det brände
när hon nyss stod i skuggan och frös –.

(Gullhavre. Också: Trisetum flavescens.)



2018-09-21

PHALARIS CANARIENSIS.

Bygatan kröker sig i tanklös bukt,
en slav av strandens milt bestämda linje
och där i hörnet vid ett avlopps fukt
står ensligt almträd, tuktat till en pinje.
Och under almen står en grön kiosk:
Den sörjer sommarn lång för lemonaden.
Måhända öppnar den ett tag vid påsk
men den är annars bommad till dess baden
vid ändlös brygga säljas för en slant.
Se, myntet gäller för den ljusa bölja
– en vara, som blir mer och mer kurant,
ja mera sommarn manar oss att skölja
vårt gudsbeläte rent från synd och stoft.
En trädgård med en häck mot tångens vallar,
en liten bänk, bemålad som en toft
från vilken fint man hör hur Sundet svallar
– det är den plats, där nu min tanke dröjt,
och där kanariskt gräs för minnet nickar.
Ett märkligt ax du håller sömnigt böjt,
som om du vaken vägrat byta blickar
med allt det nordiskt enkla ruderat,
som står och jäser här i tång och mylla.
Jag nickar också, liknöjd, sorgsen, lat,
och vill dig ej för högmods last beskylla:
äger ju ock din egen hemlandsdröm.
Jag saknar glöd, som du, och solsteks mättnad,
och azurluft och blomsterdofters ström
och allt vad själen tror på som en lättnad.
– Du blundar skygg för gråa, tunga sparvar,
– det är ej söderns gyllengröna fink
som för sin sång din blanka fröspis tarvar!
Men från kiosken kom en guldgul vink:
Bakom dess ruta i en bur han hoppar
i fönsterbågens knottrigt vita ram
och doppar huvudet i vita koppar
och läppjar på sin dryck, så fet och tam.
Så lyssna hur han starkt och modigt rullar
ditt hemlands sångare med svavelbröst!
Tag hälsningen från solomvärvda kullar
och skänk till gengäld allt ditt frö i höst.

(Kanariegräs)


2018-09-20

DACTYLIS GLOMERATA.

Fläktar i dammande fläktarne
Dactylis, underligt famlande,
strävast bland stråstyva väktarne
i landsvägsdikets parad!
Nickar du nätt mellan pilarne:
Bondskjutsen, rickig och ramlande –
djupt får du buga för bilarne,
som stöna från stad till stad.

Tiggaren märker dig, mumlande;
själv gör du lusthus för hundarne.
Humlorna hunsa dig, drumlande
i rus av Anchusas skål.
Mig står du bister och bidande
liksom i längan till lundarne,
liksom i självtaget lidande
på väg till ett fjärran mål.

(Hundäxing)


2018-09-19

CORYNEPHORUS CANESCENS.

Jag undrar om det rätt kan vara sant
att du på stepperna är stygg mot korna
och stinger blodig deras ömma mule?
Här på de svala hedarna mot Thule
i svalkat lynne drar du åt dig klorna
och glänser milt och sidenmjukt och grant.

Men du har kvar av steppens fina makt.
Du får min själ att genom brisen draga
mot horisonten, till de ljusa stepper
där luften rusar och jag tygeln släpper,
där sträckt på vindsnabbt sto jag vill behaga
hetmanens döttrar vid en strotrappjakt –.

(Borsttåtel)


2018-09-18

SCHEDONORUS STERILIS.

Efter vårt iltåg virvlar ett frö
snubblar på slipers och räls
färdigt att leva men icke att dö
där det på gruset fälls.

Vild dansar virveln, mil efter mil,
med frö av främmande land.
Släpar i brådskans kvävande il
på vägens stålblanka band.

Stålet och ångan strö agnar för vind
tätt i vårt larmande spår.
Ogräset väntar vid vildmarksgrind
på mänskan som öppnande går.

Mognar i väntan och sätter sin frukt
avlad av hast och kultur;
tävlar med mänskan själv att få bukt
med en envis, hjälplös natur.

(Sandlosta. Också: Bromus sterilis)


2018-09-17

MELICA NUTANS.

Här har morkullans näbb
här har råbockens klöv
stungit i fjolårets multnande löv.
Tunga ha ollonen lämnat sin skål
blivit till bränsle i multnadens bål.
Svårmodigt doftar av årtal som gått
från bottnen där Melica sått.

Här gå dröjande fram
under trädjättars saft
skuggor av solvarv som jordat sin kraft.
Gravlagda minnen slå upp överallt
höjda ur lövet i finböjd gestalt.
Ljusgrönt de vittna vad livet förmått
i bottnen där Melica sått.

Under ekarnas valv
i små solfläckars dans
gungar en Melicas axrika frans.
Högtidligt lätt ifrån finspända spön
ringa dess blom som till tystnadens bön.
Ljudlösa budskap mitt hjärta ha nått
från liv som i skuggan blev sått.

(Bergslok, slokgräs.)


2018-09-16

CALAMAGROSTIS EPIGEJOS.

Kamrat med barska rötter
i rullstensås, i strandmorän –
Här tarvas hårda fötter
och fasta rödjarknän.
Man bänder sig sitt fäste
och stramar upp sitt styva strå.
Sen kan ett fågelnäste
sin vissa plats inunder få.

Hur varm den vinden listar
som rullar upp den torra lav.
Den står i slånets kvistar
med blomfylld doft av hav.
En Epigejos böjer
helt sommarmilt sin vippa tung
och skärpiplärkan höjer
extatisk sång från åsens ljung.

Ack sommar – höst och vinter.
En nordanstorm med släp av snö
i rullblocks labyrinter
har lagt sig hän att dö.
Men envishet har fäste:
I trots står kvar ett härdat strå;
vaktar ett fuktigt näste
med fallna slånbär – drömtungt blå.

(Bergrör)


2018-09-15

POA ANNUA.

Var vi sleto en stig, var vi bundo vår häst,
var vi tände för gröda vårt svedjande bål,
var vi bände i stenbunden mark med vårt stål
där var Vitgröe objuden gäst.

De ha följt oss som hund över vid latitud
dessa vittnen som trampades ned av vår häl
dessa blonda små liv som ha bladgrönt till själ
och all människans färdsel till gud.

De ha följt oss som vore de barn av vårt steg
som om daggfrisk de kände vårt anletes svett.
Och nu teckna de tyst var vår drift har oss lett
över markens förbannelses teg.

(Vitgröe)


2018-09-14

TRITICUM REPENS.

Nu samlas för ett ärligt bål
ni många, sega tusen,
ni vanhävds barn, som bonden tål
som herrkarl tåler lusen.
Det blir en regelrätt pogrom
predikad av en agronom.

Och slut är nu ert sträva liv
med stöld från ax och äring.
I lågan blir ert syndaliv
till aska och till näring.
– Den ende sörjande förvisst
han är en skaldisk botanist.

(Kvickrot. Också: Elytrigia repens.)


2018-09-13

AGROSTIS CANINA.

Här löper stigen över värmd granit
och klämd ur berget strålar kvartsen vit.
Här drar med draget över runda klippor
osynligt fröstoft ur det späda vippor.
Här växer Brunven, bergets mörka älva.

Jag känner ömhet vaja i min själ
och aktar på mitt steg, min hårda häl.
Jag tänker att det blott är sommardagen –
men kanske är det dessa älvbehagen
av mörka Brunven, som i blomning skälva.

(Brunven)


2018-09-12

ARUNDO PHRAGMITES.

Susar Arundo en högsommardag
följer mitt hjärta små vågornas slag.
Tonar av rören en sävsångardrill
Stannar min eka och lyssnar jag till.
Glider min tanke som vildand i grönskan:
gömmer i vassen sin hemliga önskan.

Stupar Arundo för stormnattens slag
anar mitt hjärta sin ändlighets dag.
Bortflugna sånger – min eka far vill
ligger för stormbyn i rörsnåret still.
Ej i den höstbrutna, vissnade grönskan
finner jag åter min livsvarma önskan.

(Bladvass, vass eller rörvass. Också: Phragmites australis.) 


2018-09-11

FESTUCA OVINA.

Du är den svenska flickan vid fäladsmarkens stig
och jag tar dig så hjärtelig i handen.
Statt för mitt gråa öga, släta ditt hår och nig
och knyt i ryggen hemmavävda banden.
Det är ju ej för höghets skull – men mor har lärt dig så
att när det kommer främmat, bör nigande du stå.

Du har de klara kinder, din själ är ren som snö
och ditt hår är ljust, sol och guld att likna.
Du skulle stå för alla som blott vänta att få dö
sorgesamma, tyngda och besvikna –
Ditt väsens enkla skönhet, din växt ur fattig jord
är bud om rena källor, är livsens löftesord.

(Fårsvingel)


2018-09-10

SCHEDONORUS TECTORUM.

Vad ser du från vår bro i kväll
Schedónorus tectorum
nu när soln bak bergets häll
tecken ger till korum?
– Fiskarn med sitt spö i hand
lockar med en slända
listar snart en lax i land
tung i håv att vända.

Vad ser du mera från vår bro
vän med gyllne vippa
nu när soln vill gå till ro
bak stadens blåa klippa?
– Fiskarn har sin vän på strand
i vita sköna kläder
med liten betsman i sin hand
hon blanka fisken väger.

Du skönjer mer, Schedónorus
från bryggans torra skreva
du som genom vattenbrus
ser regnbågsbilder leva.
– Ack, han som hade lax i land
och hon i vitt och slöja
de ty sig tätt intill varann
med kyssar sig förnöja.

Då är det tid, du bryggans vakt,
att säga mig det nästa:
Har någon annan märke lagt
till vad de båda fresta?
– Ej någon annan bryr ett grand
den vita fiskardrömmen.
Men laxen hoppar högt i strand
– – hallå – han slank i strömmen –!

(Taklosta. Också: Bromus tectorum) 



2018-09-09

AGROSTIS ALBA MARITIMA.

Jag ser det glittra i kvällen
saltet som bränningen lagt
just vid din reva på hällen
som hukar mot brottsjöns makt.

Du gav dig åt hårda graniten
en livets guldröda skänk
och du lever, osedd och liten,
i ett saltregn av stormtungt stänk.

(Krypven. Också: Agrostis stolonifera var. arenaria)


2018-09-08

ATROPIS MARITIMA.

Ett kraftfyllt solsken ur en sommargrying
förgyller skärgårdsöns fördrömda bukt
och värme i en sakta himladyning
löser i stranden tångs och ävjas lukt.
Här är så stilla nu. Av kvällens lekar
i sanden blott en villsam stämpling står.
Men göken ropar, dold i krökta ekar,
och i ett vildrossnår en hämpling slår.

Tätt blinkar det av dagg i strandens tuvor
där Atropis har ställt sitt trinda strå.
Och dessa ax med färg av vilda duvor
i vaxlätt hölje, skimrande och små,
de ha en lustfylld stund, de stå i väntan
bland allt som värmes nu på nattkyld grus.
Ett blomfjäll öppnar sig – och fram ur gläntan
skjuter ett fruktbart stoft sitt guld i ljus.

(Revigt saltgräs. Också: Puccinellia maritima.)


2018-09-07

POA COMPRESSA.

En slö patrull med smorda bajonetter
ett kinkigt uppdrag och en arg korpral —
Vi ligga ned i söliga kolletter
en samling nummer i en jämmerdal.
Oss döljer skymning i vårt fula dike
där damm och duggregn bli vår krigarskrud.
Här stjäla tiden vi från kung och rike
och tysta retligt varje samvetsljud.

En uggla skriker. Hösten ger sin ånga.
Ett höstsjukt hjärta slår med vilsna slag
och ungdomssinnet söker hetsigt fånga
en glimt av lust, en fläkt av Guds behag.
Men diket står med doft av svett och läder
— man hör en ed, som tumlar halvkvävd kring —
I vårt tunga, våta kronans kläder
slå vi kring livsens ve en ledsam ring.

Hur trötthets gifter fyllt vår håg till randen
hur ledan härjar i vår unga tropp.
Jag famlar tanklöst ut med ena handen
som sökte jag i stoftet tro och hopp.
Då når i mörkret jag små kända väsen
en grupp c o m p r e s s a blott, med platta strån —
en vän för stunden, funnen fram bland gräsen
— ett kärt och tröstligt litet livets lån.

(Berggröe eller berggro.)


2018-09-06

ALOPECURUS GENICULATUS.

Du böjer knä för vattnets gudagåva
som sökte du i böner milt bevara
dess friska kraft, att bruka och att lova
avskild från torkans skrämmande Sahara.

Men du som ser i rännilns spegel klara
din grönskas must, de gyllne ståndarknappar
du borde rysa för en närmre fara:
En ko bredvid, som allt aptitligt nappar —.

(Kärrkavle)


2018-09-05

TRITICUM JUNCEUM.

Vindarnes udde, landets spets mot havet:
där blev en gång ditt enkla frö begravet.
En ädel plats, som gav dig ädel must
och gav dig färg av dimblå drömlandskust.
Där i de höga, vita solskensstunder
du växte tryggt dig fast vid strandens under:
Där nådde skummet dig av bränningsbrus
och vassa klipp av vanka fyrtornsljus,
och där i vånda irrade om natten
skeppsbrutnas jämmer, bundna fast vid ratten.
Där efter badet stacks en jungfrufot
i varma sanden smeksamt till din rot;
där sprang med kvalmigt dån en sliten mina
dig flöt ett brev i glas från dödens pina
en darrhänt, fuktig, öm och andlös hälsning.

Och som ett radband, lagt för bön och frälsning
du såg en evig längd av yra spår
av strandens skrämda, vilsesprungna får.

Nu råder storm och havet ligger på.
Hur sanden susar kring ditt sköra strå
sökande med vinden in i blinda fjärran
all världens timglas, evigt vänt av Herran.
Från blåa bågar darrar lätt din spindel
och vissna tången lägger brun sin bindel
i tokigt fladder ängsligt om din rot.
I bräcklig styrka står du stormen mot.
Och du är med i strandens dova sånger
en enslig ton, förlorad tusen gånger
men spelad fram igen ur bruten halm:
En viskad stämma in i alltets psalm.

(Sträv kvickrot. Också: Elymus elongatus.)





2018-09-04

GLYCERIA SPECTABILIS.

Spectabilis! Vad fröjd att se dig stå
så rank i vinden, rotad fast i strömmen.
Jag skådar dig, och jag blir i drömmen
blåvingad slända på ditt starka strå.

Altissima! Jag låter viljan gå
överger min avsikt, glömmer bort mitt väsen.
Du ensam, hög bland de höga gräsen,
jag ensam, bräcklig svag och blå.

Jag vaggas lätt, jag skall i drömmen nå
en okänd frihet. Hängiven, bunden,
hos dig jag domnar i solskensstunden
en bräcklig tanke vid ditt starka strå.

(Också: Torreyochloa pauciflora.)


2018-09-03

POA NEMORALIS.

Genom tiden min barndoms park
skiftar i rytmer tröga.
Boken växer sig blank och stark
hasslarne välva sin höga.
Vildsnår glesna — men äventyrsland
hålles vid makt av en varsam hand.

Och i grönskans djupnande stig
genom barndomens rike
skön som fordom finner jag dig
minnenas ljusa rike.
Höljer min blick i ditt gröna flor
blundar — och tror.

(Blågröe. Också: Poa glauca.)


2018-09-02

MOLINIA COERULEA.

Du minner om en ensamstugas brott
med dina vippors vildmarksmörka fanor.
Allt vilt och ensligt med ditt frö är så sått
dig söker liv, som vandrat bittra banor.
Vad händer i ett torp en julidag
rötmånadsdiger, mödosam för anden
då åskmoln torna sig i dystra lag,
då djuret leder människan vid handen -
Hur hettan flämtar kring en rutas bly
hur skarpa myror över timret kräla
— och hur där inne tvenne mänskor sky
varandras blickar, medan gällt de gräla
tvungna att mötas på sitt golvs kvadrat -
En man, en kvinna bakom gråa stockar
— och säg, om det är kärlek eller hat?

Den enas vildhet sött den andras lockar
och armods galla gjuter stänk mot stänk.
Ett skri, ett verop under svarta taket
ett slitet knivblads ondskefulla blänk
riktat i blindo mot något vitt och naket.
Jag hör de dova tramp av en som flyr
snubblande på stigen, bort igenom hagen
hän till den kant, där skogen blir till myr,
där träskets vatten spegla kvava dagen.
En fredlös hejdar sig. Han sjunker ned
med ångestblickar mot de mörka vatten,
och där han vacklar på sin skygga led
där blir M o l i n i a n hans bädd för natten.
Fredlösas gräs, en flyktig vildmanskropp
finner väl lätt din stränga, gröna tuva:
Du böjer stum din åskmolnsblåa topp
över den mark, där vilda minnen ruva.

(Blåtåtel.)


2018-09-01

CALAMAGROSTIS LAPPONICA.

Värnad av klippan, vittrad men stark,
står du, en ljusalf, i lapparnas mark
finhyllt och klar med vaggande rö
i återglansen av himmel och snö
dricker i lätta, ljudlösa drag
Solsken ur fjällviddens tidlösa dag.
Urbergets salter, vindens ozon
söka dig stilla, och fjärranifrån
där sägnens lättaste siden spanns
fick du, ljusalf, din slöjas glans.
Men genom fjällvindens tonande gång
lyssnar du även till allvarets rätt
vemodigt daggstänk av mörkviolett.
Fostrad i renhet, ett fjällbarn av namn,
slutes du tyst i lappmarkens famn.

(Lapprör.)


2018-08-31

BRIZA MEDIA.

Rätt fort ni åldrats, små hjärtan,
den grannaste skiftar blek.
Ni märktes tidigt av smärtan
i ängarnas sommarlek.
Ren har en darrande aning
härjat ert leksakslag.
Nu gäller döden er spaning
er väntan är slåtterns dag.

Snart få i allvar ni lyssna
på skördens susande kniv.
Snart skall i vålmarne vissna
ert pinglande leksasliv.
Blott soliga barnahanden
kring samlad hjärtgräsbukett
värmer ännu er ande
kommer hjärtan att själva lätt.

(Darrgräs.)


HERBARIUM.

Det är denna doften av pressade strån —
Jag finner det är av vikt
Att gälda igen av ett gammalt lån:
En enkel, vänskaplig plikt.


...

Detta är den första av ett antal dikter om gräs, som C. T. Holmström (också känd som Farbror Karl) gav ut på Bonniers förlag 1926.

Dikterna är tillägnade C. T. Holmströms far Leonard, som var verksam vid både Alnarps lantbruksinstitut och folkhögskolan och lantmannaskolan Hvilan.

Titeln på varje dikt är det vetenskapliga latinska namnet på ett slags gräs. Många av de namn Holmström använder sig av är inte längre i bruk, eftersom botanikerna ändrat klassifikationen. Efter varje dikt har jag (Magnus) lagt till det vanligaste svenska namnet på gräset och i förekommande fall det vanligaste nutida vetenskapliga namnet.

De illustrationer som förekommer kommer inte från den tryckta utgåvan av Holmströms dikter. De är istället hämtade från: