MOLINIA COERULEA.

Du minner om en ensamstugas brott
med dina vippors vildmarksmörka fanor.
Allt vilt och ensligt med ditt frö är så sått
dig söker liv, som vandrat bittra banor.
Vad händer i ett torp en julidag
rötmånadsdiger, mödosam för anden
då åskmoln torna sig i dystra lag,
då djuret leder människan vid handen -
Hur hettan flämtar kring en rutas bly
hur skarpa myror över timret kräla
— och hur där inne tvenne mänskor sky
varandras blickar, medan gällt de gräla
tvungna att mötas på sitt golvs kvadrat -
En man, en kvinna bakom gråa stockar
— och säg, om det är kärlek eller hat?

Den enas vildhet sött den andras lockar
och armods galla gjuter stänk mot stänk.
Ett skri, ett verop under svarta taket
ett slitet knivblads ondskefulla blänk
riktat i blindo mot något vitt och naket.
Jag hör de dova tramp av en som flyr
snubblande på stigen, bort igenom hagen
hän till den kant, där skogen blir till myr,
där träskets vatten spegla kvava dagen.
En fredlös hejdar sig. Han sjunker ned
med ångestblickar mot de mörka vatten,
och där han vacklar på sin skygga led
där blir M o l i n i a n hans bädd för natten.
Fredlösas gräs, en flyktig vildmanskropp
finner väl lätt din stränga, gröna tuva:
Du böjer stum din åskmolnsblåa topp
över den mark, där vilda minnen ruva.

(Blåtåtel.)