AVENA FLAVESCENS.

En sommarnatt går ur sin dvala
störd av en en näktergal vild.
I slottsdammen snuddar en svala
vid sin fläktande spegelbild.
Den vita, kråmande svanen
gör sin första, svartsjuka tur
och under den utländska granen
pipa kycklingarne i sin bur.

En vitklädd flicka på trappan
i en gäspande rysning står –
När hon axlar den ljusgråa kappan
får hon vildvinets dagg på sitt hår.
Hon stampar den nattkylda stenen
med tunna, kritade skor
och förtretliga myggsting på benen
slå en rodnad ut genom flor.

Hon går i den daggvåta parken
att komma ur skugga i sol.
För sniglarna svarta på marken
hon lyfter sin korta kjol.
Hon kommer på lätta fötter
till planen där sommargräs stå
– den platsen, där hasslarnas nötter
hon i höstas ej kunde nå.

Se viken där vältrande braxen
lekte vid pingsttiden ren –
och här ligger älsklingstaxen
gravlagd under sin sten.
Här svärma minnena rena
av sorgen vid Taxens bår
– och här står den gyllne Avena
som man sagt är lik hennes hår –

Flickan andas på gräsen:
Kära, sover ni än?
En viskning från väsen till väsen
ett tecken från vän till en vän –
De darra; det är som de kände
– som de kände en herrgårdstös
en tös i vars ådror det brände
när hon nyss stod i skuggan och frös –.

(Gullhavre. Också: Trisetum flavescens.)