2018-09-29

Färdigsått

Nu kommer det inte fler gramina, gräsfrön, ur C. T. Holmströms diktsamling, för fler skrev han inte. Den sista dikten i samlingen var den för lantbruket viktiga timotejen, Phleum pratense.

Förhoppningsvis har du uppskattat dikterna, men nu blir det till att gå ut i naturen och själv titta på gräs, och varför inte skriva några egna dikter om de gräs Holmström inte hann med? Det finns många att ta av.


Illustration från Nova plantarvm genera ivxta (1729) av Pier Antonio Micheli (1679-1737).

PHLEUM PRATENSE.

I skiftesbrukets gåta
mig står du klar sen unga dar:
Med jämna axen ståta
din allvarsvridna visdom var.
Den ena lik den andra –
en framtidsstatens kraftsymbol
i nyttighet att vandra
mot idisslandets mål.

All hårdängsvallens grönska
behärskas av ditt snusförnuft.
Här vill ett vildgräs önska
sig mindre nytta, mera luft.
Där öppna rymden kallar
där solens brand en mening har
där står din håg till stallar
så grå och uppenbar.

Vad du en gång i tiden
har varit, har du själv förglömt.
Den fria vildängsfriden
är något som du blott har drömt.
Den ena lik den andra
av grannen blott ett konterfej –
Men ingen skall dig klandra
att du blev t i m o t e j.

(Timotej)



2018-09-28

SECALE CEREALE.

Jag minnes väl gott när som liten påg
jag mätte min längd mot min pappas råg
och hur villigt jag föll till föga.
ju mera jag växte från barndoms kolt
desto mera stolt
var jag liten mot hemrågen höga.

Med andra jag åldrats och år ha gått
och tiden har skördat där hoppet sått
och stackot synes mig grödan.
Och ser jag nu rågen i barndoms ängd
– dess friska längd
med åren har minskats i mödan.

(Råg)



2018-09-27

ANTHOXANTUM ODORATUM.

Lent har gräset lagts i linda
sträng vid sträng
i en slagen sommaräng.
Tätt vid gården står en skrinda
bidande med hungrig häck.

Snoken ringlar svart och tydlig
ondskans bukt
genom ängens bottenfukt.
Vinden pustar varm och sydlig
ur sin gamla lädersäck.

Spritter syrsan, het och modig;
gnisslar sprödt
avsked till allt gräs som dött.
Sköna Orchis stupat blodig
ödesmärkt av fläck vid fläck.

Paddan sitter tung och vakar
stel i blick
lystet på en fjäril kvick.
Bonden ställer hässjans stakar
mot sin styva hagtornshäck.

Anthoxantums själ befrias
stark och fin
i en doft av kumarin!
Och hon driver med vår lias
ödesverk en himmelsk gäck.

Blandar liknöjt alla lotter:
Liv och död
allt vad jord och himmel bjöd
enat i en doft av slåtter
blir som sorlet av en bäck.

(Vårbrodd)


2018-09-26

NARDUS STRICTA.

Ack enebuskens lilla väna vän
så morsk och modig, klar av karaktär
du saknar blott ett vilt och pepprat bär
som kan i brygd och öl och dryck få gå igen.

Jag ville dricka allt ditt späda trots
och få din kraft att lev i min gom –
Men du är saftlös, liten, barsk och tom
och intet verkligt samförstånd har nåtts.

(Stagg)


2018-09-25

MILIUM EFFUSUM.

Sextetten skall prutta i Bökebergs lund
och boklövet naglas av solstrålens spik
och folket skall värmas av skånsk politik
från talarestolen i smågranars rund.

Och hästarna skola i repgrimmans tvång
förjaga sin flugsvärm med piskande svans
och dansbanans skrapande, grustyngda dans
skall vrida sin kvarn under blodsrytmens sång.

I Yddingens grönblonda sjungande sjö
skall doppingen flämta på jäsande bo
vid sävsångartoner i middagens ro
skall dagsländan födas och dagsländan dö.

Då går jag i skuggan och söker dig tyst,
du skogensamhetens förklarade alf
och innan vi skiljs under bokarnes valv
din mening och dröm och din grönska jag kysst.

(Hässlebrodd)


2018-09-24

APÉRA SPICA VENTI.

Mitt andetag är som en dryck ur Lethe
när varma vinden går i sädeshav.
Då böljar makligt hela socknens vete
som jordens omsorg mot min lättja gav.
Jag vill mig då helt ärligt presentera
bland annat ogräs som en viss Apéra.

Där står jag florslätt dold bland rostfritt valda
och stråstyvt burna tjocka Svalövsax
de magra korn jag får bli ej betalda
och all min avsikt blir förbannad strax.
Min enda värdighet skall Hin belöna
ty ack, min konst den räknas bland de sköna.

(Kösa, åkerven)


2018-09-23

AIRA FLEXUOSA.

Betar nu haren i svedjans spirande
späda broddar.
Nattskärran snuddar
lätt vid hans päls, att hans sorglösa svirande
blir fällda öron och ångestkramp.

Kallögd står majnatt rimfruset vakande.
Lommen klagar.
Silvergrå hagar
störtas ur stillhet av gärdsgårdens knakande,
där älgkon skrider med urtidstramp.

I denna natten har jösses bitande
ludna tystnad
hemsökt i tystnad
dig som så tryggt och i vårligt förlitande
lät spela din oskuld bak vårbloms ramp.

(Kruståtel eller sia.)


2018-09-22

AVENA FLAVESCENS.

En sommarnatt går ur sin dvala
störd av en en näktergal vild.
I slottsdammen snuddar en svala
vid sin fläktande spegelbild.
Den vita, kråmande svanen
gör sin första, svartsjuka tur
och under den utländska granen
pipa kycklingarne i sin bur.

En vitklädd flicka på trappan
i en gäspande rysning står –
När hon axlar den ljusgråa kappan
får hon vildvinets dagg på sitt hår.
Hon stampar den nattkylda stenen
med tunna, kritade skor
och förtretliga myggsting på benen
slå en rodnad ut genom flor.

Hon går i den daggvåta parken
att komma ur skugga i sol.
För sniglarna svarta på marken
hon lyfter sin korta kjol.
Hon kommer på lätta fötter
till planen där sommargräs stå
– den platsen, där hasslarnas nötter
hon i höstas ej kunde nå.

Se viken där vältrande braxen
lekte vid pingsttiden ren –
och här ligger älsklingstaxen
gravlagd under sin sten.
Här svärma minnena rena
av sorgen vid Taxens bår
– och här står den gyllne Avena
som man sagt är lik hennes hår –

Flickan andas på gräsen:
Kära, sover ni än?
En viskning från väsen till väsen
ett tecken från vän till en vän –
De darra; det är som de kände
– som de kände en herrgårdstös
en tös i vars ådror det brände
när hon nyss stod i skuggan och frös –.

(Gullhavre. Också: Trisetum flavescens.)



2018-09-21

PHALARIS CANARIENSIS.

Bygatan kröker sig i tanklös bukt,
en slav av strandens milt bestämda linje
och där i hörnet vid ett avlopps fukt
står ensligt almträd, tuktat till en pinje.
Och under almen står en grön kiosk:
Den sörjer sommarn lång för lemonaden.
Måhända öppnar den ett tag vid påsk
men den är annars bommad till dess baden
vid ändlös brygga säljas för en slant.
Se, myntet gäller för den ljusa bölja
– en vara, som blir mer och mer kurant,
ja mera sommarn manar oss att skölja
vårt gudsbeläte rent från synd och stoft.
En trädgård med en häck mot tångens vallar,
en liten bänk, bemålad som en toft
från vilken fint man hör hur Sundet svallar
– det är den plats, där nu min tanke dröjt,
och där kanariskt gräs för minnet nickar.
Ett märkligt ax du håller sömnigt böjt,
som om du vaken vägrat byta blickar
med allt det nordiskt enkla ruderat,
som står och jäser här i tång och mylla.
Jag nickar också, liknöjd, sorgsen, lat,
och vill dig ej för högmods last beskylla:
äger ju ock din egen hemlandsdröm.
Jag saknar glöd, som du, och solsteks mättnad,
och azurluft och blomsterdofters ström
och allt vad själen tror på som en lättnad.
– Du blundar skygg för gråa, tunga sparvar,
– det är ej söderns gyllengröna fink
som för sin sång din blanka fröspis tarvar!
Men från kiosken kom en guldgul vink:
Bakom dess ruta i en bur han hoppar
i fönsterbågens knottrigt vita ram
och doppar huvudet i vita koppar
och läppjar på sin dryck, så fet och tam.
Så lyssna hur han starkt och modigt rullar
ditt hemlands sångare med svavelbröst!
Tag hälsningen från solomvärvda kullar
och skänk till gengäld allt ditt frö i höst.

(Kanariegräs)


2018-09-20

DACTYLIS GLOMERATA.

Fläktar i dammande fläktarne
Dactylis, underligt famlande,
strävast bland stråstyva väktarne
i landsvägsdikets parad!
Nickar du nätt mellan pilarne:
Bondskjutsen, rickig och ramlande –
djupt får du buga för bilarne,
som stöna från stad till stad.

Tiggaren märker dig, mumlande;
själv gör du lusthus för hundarne.
Humlorna hunsa dig, drumlande
i rus av Anchusas skål.
Mig står du bister och bidande
liksom i längan till lundarne,
liksom i självtaget lidande
på väg till ett fjärran mål.

(Hundäxing)


2018-09-19

CORYNEPHORUS CANESCENS.

Jag undrar om det rätt kan vara sant
att du på stepperna är stygg mot korna
och stinger blodig deras ömma mule?
Här på de svala hedarna mot Thule
i svalkat lynne drar du åt dig klorna
och glänser milt och sidenmjukt och grant.

Men du har kvar av steppens fina makt.
Du får min själ att genom brisen draga
mot horisonten, till de ljusa stepper
där luften rusar och jag tygeln släpper,
där sträckt på vindsnabbt sto jag vill behaga
hetmanens döttrar vid en strotrappjakt –.

(Borsttåtel)


2018-09-18

SCHEDONORUS STERILIS.

Efter vårt iltåg virvlar ett frö
snubblar på slipers och räls
färdigt att leva men icke att dö
där det på gruset fälls.

Vild dansar virveln, mil efter mil,
med frö av främmande land.
Släpar i brådskans kvävande il
på vägens stålblanka band.

Stålet och ångan strö agnar för vind
tätt i vårt larmande spår.
Ogräset väntar vid vildmarksgrind
på mänskan som öppnande går.

Mognar i väntan och sätter sin frukt
avlad av hast och kultur;
tävlar med mänskan själv att få bukt
med en envis, hjälplös natur.

(Sandlosta. Också: Bromus sterilis)


2018-09-17

MELICA NUTANS.

Här har morkullans näbb
här har råbockens klöv
stungit i fjolårets multnande löv.
Tunga ha ollonen lämnat sin skål
blivit till bränsle i multnadens bål.
Svårmodigt doftar av årtal som gått
från bottnen där Melica sått.

Här gå dröjande fram
under trädjättars saft
skuggor av solvarv som jordat sin kraft.
Gravlagda minnen slå upp överallt
höjda ur lövet i finböjd gestalt.
Ljusgrönt de vittna vad livet förmått
i bottnen där Melica sått.

Under ekarnas valv
i små solfläckars dans
gungar en Melicas axrika frans.
Högtidligt lätt ifrån finspända spön
ringa dess blom som till tystnadens bön.
Ljudlösa budskap mitt hjärta ha nått
från liv som i skuggan blev sått.

(Bergslok, slokgräs.)


2018-09-16

CALAMAGROSTIS EPIGEJOS.

Kamrat med barska rötter
i rullstensås, i strandmorän –
Här tarvas hårda fötter
och fasta rödjarknän.
Man bänder sig sitt fäste
och stramar upp sitt styva strå.
Sen kan ett fågelnäste
sin vissa plats inunder få.

Hur varm den vinden listar
som rullar upp den torra lav.
Den står i slånets kvistar
med blomfylld doft av hav.
En Epigejos böjer
helt sommarmilt sin vippa tung
och skärpiplärkan höjer
extatisk sång från åsens ljung.

Ack sommar – höst och vinter.
En nordanstorm med släp av snö
i rullblocks labyrinter
har lagt sig hän att dö.
Men envishet har fäste:
I trots står kvar ett härdat strå;
vaktar ett fuktigt näste
med fallna slånbär – drömtungt blå.

(Bergrör)


2018-09-15

POA ANNUA.

Var vi sleto en stig, var vi bundo vår häst,
var vi tände för gröda vårt svedjande bål,
var vi bände i stenbunden mark med vårt stål
där var Vitgröe objuden gäst.

De ha följt oss som hund över vid latitud
dessa vittnen som trampades ned av vår häl
dessa blonda små liv som ha bladgrönt till själ
och all människans färdsel till gud.

De ha följt oss som vore de barn av vårt steg
som om daggfrisk de kände vårt anletes svett.
Och nu teckna de tyst var vår drift har oss lett
över markens förbannelses teg.

(Vitgröe)


2018-09-14

TRITICUM REPENS.

Nu samlas för ett ärligt bål
ni många, sega tusen,
ni vanhävds barn, som bonden tål
som herrkarl tåler lusen.
Det blir en regelrätt pogrom
predikad av en agronom.

Och slut är nu ert sträva liv
med stöld från ax och äring.
I lågan blir ert syndaliv
till aska och till näring.
– Den ende sörjande förvisst
han är en skaldisk botanist.

(Kvickrot. Också: Elytrigia repens.)


2018-09-13

AGROSTIS CANINA.

Här löper stigen över värmd granit
och klämd ur berget strålar kvartsen vit.
Här drar med draget över runda klippor
osynligt fröstoft ur det späda vippor.
Här växer Brunven, bergets mörka älva.

Jag känner ömhet vaja i min själ
och aktar på mitt steg, min hårda häl.
Jag tänker att det blott är sommardagen –
men kanske är det dessa älvbehagen
av mörka Brunven, som i blomning skälva.

(Brunven)


2018-09-12

ARUNDO PHRAGMITES.

Susar Arundo en högsommardag
följer mitt hjärta små vågornas slag.
Tonar av rören en sävsångardrill
Stannar min eka och lyssnar jag till.
Glider min tanke som vildand i grönskan:
gömmer i vassen sin hemliga önskan.

Stupar Arundo för stormnattens slag
anar mitt hjärta sin ändlighets dag.
Bortflugna sånger – min eka far vill
ligger för stormbyn i rörsnåret still.
Ej i den höstbrutna, vissnade grönskan
finner jag åter min livsvarma önskan.

(Bladvass, vass eller rörvass. Också: Phragmites australis.) 


2018-09-11

FESTUCA OVINA.

Du är den svenska flickan vid fäladsmarkens stig
och jag tar dig så hjärtelig i handen.
Statt för mitt gråa öga, släta ditt hår och nig
och knyt i ryggen hemmavävda banden.
Det är ju ej för höghets skull – men mor har lärt dig så
att när det kommer främmat, bör nigande du stå.

Du har de klara kinder, din själ är ren som snö
och ditt hår är ljust, sol och guld att likna.
Du skulle stå för alla som blott vänta att få dö
sorgesamma, tyngda och besvikna –
Ditt väsens enkla skönhet, din växt ur fattig jord
är bud om rena källor, är livsens löftesord.

(Fårsvingel)