Bygatan kröker sig i tanklös bukt,
en slav av strandens milt bestämda linje
och där i hörnet vid ett avlopps fukt
står ensligt almträd, tuktat till en pinje.
Och under almen står en grön kiosk:
Den sörjer sommarn lång för lemonaden.
Måhända öppnar den ett tag vid påsk
men den är annars bommad till dess baden
vid ändlös brygga säljas för en slant.
Se, myntet gäller för den ljusa bölja
– en vara, som blir mer och mer kurant,
ja mera sommarn manar oss att skölja
vårt gudsbeläte rent från synd och stoft.
En trädgård med en häck mot tångens vallar,
en liten bänk, bemålad som en toft
från vilken fint man hör hur Sundet svallar
– det är den plats, där nu min tanke dröjt,
och där kanariskt gräs för minnet nickar.
Ett märkligt ax du håller sömnigt böjt,
som om du vaken vägrat byta blickar
med allt det nordiskt enkla ruderat,
som står och jäser här i tång och mylla.
Jag nickar också, liknöjd, sorgsen, lat,
och vill dig ej för högmods last beskylla:
äger ju ock din egen hemlandsdröm.
Jag saknar glöd, som du, och solsteks mättnad,
och azurluft och blomsterdofters ström
och allt vad själen tror på som en lättnad.
– Du blundar skygg för gråa, tunga sparvar,
– det är ej söderns gyllengröna fink
som för sin sång din blanka fröspis tarvar!
Men från kiosken kom en guldgul vink:
Bakom dess ruta i en bur han hoppar
i fönsterbågens knottrigt vita ram
och doppar huvudet i vita koppar
och läppjar på sin dryck, så fet och tam.
Så lyssna hur han starkt och modigt rullar
ditt hemlands sångare med svavelbröst!
Tag hälsningen från solomvärvda kullar
och skänk till gengäld allt ditt frö i höst.
(Kanariegräs)
