POA COMPRESSA.

En slö patrull med smorda bajonetter
ett kinkigt uppdrag och en arg korpral —
Vi ligga ned i söliga kolletter
en samling nummer i en jämmerdal.
Oss döljer skymning i vårt fula dike
där damm och duggregn bli vår krigarskrud.
Här stjäla tiden vi från kung och rike
och tysta retligt varje samvetsljud.

En uggla skriker. Hösten ger sin ånga.
Ett höstsjukt hjärta slår med vilsna slag
och ungdomssinnet söker hetsigt fånga
en glimt av lust, en fläkt av Guds behag.
Men diket står med doft av svett och läder
— man hör en ed, som tumlar halvkvävd kring —
I vårt tunga, våta kronans kläder
slå vi kring livsens ve en ledsam ring.

Hur trötthets gifter fyllt vår håg till randen
hur ledan härjar i vår unga tropp.
Jag famlar tanklöst ut med ena handen
som sökte jag i stoftet tro och hopp.
Då når i mörkret jag små kända väsen
en grupp c o m p r e s s a blott, med platta strån —
en vän för stunden, funnen fram bland gräsen
— ett kärt och tröstligt litet livets lån.

(Berggröe eller berggro.)

ALOPECURUS GENICULATUS.

Du böjer knä för vattnets gudagåva
som sökte du i böner milt bevara
dess friska kraft, att bruka och att lova
avskild från torkans skrämmande Sahara.

Men du som ser i rännilns spegel klara
din grönskas must, de gyllne ståndarknappar
du borde rysa för en närmre fara:
En ko bredvid, som allt aptitligt nappar —.

(Kärrkavle)

TRITICUM JUNCEUM.

Vindarnes udde, landets spets mot havet:
där blev en gång ditt enkla frö begravet.
En ädel plats, som gav dig ädel must
och gav dig färg av dimblå drömlandskust.
Där i de höga, vita solskensstunder
du växte tryggt dig fast vid strandens under:
Där nådde skummet dig av bränningsbrus
och vassa klipp av vanka fyrtornsljus,
och där i vånda irrade om natten
skeppsbrutnas jämmer, bundna fast vid ratten.
Där efter badet stacks en jungfrufot
i varma sanden smeksamt till din rot;
där sprang med kvalmigt dån en sliten mina
dig flöt ett brev i glas från dödens pina
en darrhänt, fuktig, öm och andlös hälsning.

Och som ett radband, lagt för bön och frälsning
du såg en evig längd av yra spår
av strandens skrämda, vilsesprungna får.

Nu råder storm och havet ligger på.
Hur sanden susar kring ditt sköra strå
sökande med vinden in i blinda fjärran
all världens timglas, evigt vänt av Herran.
Från blåa bågar darrar lätt din spindel
och vissna tången lägger brun sin bindel
i tokigt fladder ängsligt om din rot.
I bräcklig styrka står du stormen mot.
Och du är med i strandens dova sånger
en enslig ton, förlorad tusen gånger
men spelad fram igen ur bruten halm:
En viskad stämma in i alltets psalm.

(Sträv kvickrot. Också: Elymus elongatus.)

GLYCERIA SPECTABILIS.

Spectabilis! Vad fröjd att se dig stå
så rank i vinden, rotad fast i strömmen.
Jag skådar dig, och jag blir i drömmen
blåvingad slända på ditt starka strå.

Altissima! Jag låter viljan gå
överger min avsikt, glömmer bort mitt väsen.
Du ensam, hög bland de höga gräsen,
jag ensam, bräcklig svag och blå.

Jag vaggas lätt, jag skall i drömmen nå
en okänd frihet. Hängiven, bunden,
hos dig jag domnar i solskensstunden
en bräcklig tanke vid ditt starka strå.

(Också: Torreyochloa pauciflora.)

POA NEMORALIS.

Genom tiden min barndoms park
skiftar i rytmer tröga.
Boken växer sig blank och stark
hasslarne välva sin höga.
Vildsnår glesna — men äventyrsland
hålles vid makt av en varsam hand.

Och i grönskans djupnande stig
genom barndomens rike
skön som fordom finner jag dig
minnenas ljusa rike.
Höljer min blick i ditt gröna flor
blundar — och tror.

(Blågröe. Också: Poa glauca.)

MOLINIA COERULEA.

Du minner om en ensamstugas brott
med dina vippors vildmarksmörka fanor.
Allt vilt och ensligt med ditt frö är så sått
dig söker liv, som vandrat bittra banor.
Vad händer i ett torp en julidag
rötmånadsdiger, mödosam för anden
då åskmoln torna sig i dystra lag,
då djuret leder människan vid handen -
Hur hettan flämtar kring en rutas bly
hur skarpa myror över timret kräla
— och hur där inne tvenne mänskor sky
varandras blickar, medan gällt de gräla
tvungna att mötas på sitt golvs kvadrat -
En man, en kvinna bakom gråa stockar
— och säg, om det är kärlek eller hat?

Den enas vildhet sött den andras lockar
och armods galla gjuter stänk mot stänk.
Ett skri, ett verop under svarta taket
ett slitet knivblads ondskefulla blänk
riktat i blindo mot något vitt och naket.
Jag hör de dova tramp av en som flyr
snubblande på stigen, bort igenom hagen
hän till den kant, där skogen blir till myr,
där träskets vatten spegla kvava dagen.
En fredlös hejdar sig. Han sjunker ned
med ångestblickar mot de mörka vatten,
och där han vacklar på sin skygga led
där blir M o l i n i a n hans bädd för natten.
Fredlösas gräs, en flyktig vildmanskropp
finner väl lätt din stränga, gröna tuva:
Du böjer stum din åskmolnsblåa topp
över den mark, där vilda minnen ruva.

(Blåtåtel.)

CALAMAGROSTIS LAPPONICA.

Värnad av klippan, vittrad men stark,
står du, en ljusalf, i lapparnas mark
finhyllt och klar med vaggande rö
i återglansen av himmel och snö
dricker i lätta, ljudlösa drag
Solsken ur fjällviddens tidlösa dag.
Urbergets salter, vindens ozon
söka dig stilla, och fjärranifrån
där sägnens lättaste siden spanns
fick du, ljusalf, din slöjas glans.
Men genom fjällvindens tonande gång
lyssnar du även till allvarets rätt
vemodigt daggstänk av mörkviolett.
Fostrad i renhet, ett fjällbarn av namn,
slutes du tyst i lappmarkens famn.

(Lapprör.)