TRITICUM REPENS.

Nu samlas för ett ärligt bål
ni många, sega tusen,
ni vanhävds barn, som bonden tål
som herrkarl tåler lusen.
Det blir en regelrätt pogrom
predikad av en agronom.

Och slut är nu ert sträva liv
med stöld från ax och äring.
I lågan blir ert syndaliv
till aska och till näring.
– Den ende sörjande förvisst
han är en skaldisk botanist.

(Kvickrot. Också: Elytrigia repens.)

AGROSTIS CANINA.

Här löper stigen över värmd granit
och klämd ur berget strålar kvartsen vit.
Här drar med draget över runda klippor
osynligt fröstoft ur det späda vippor.
Här växer Brunven, bergets mörka älva.

Jag känner ömhet vaja i min själ
och aktar på mitt steg, min hårda häl.
Jag tänker att det blott är sommardagen –
men kanske är det dessa älvbehagen
av mörka Brunven, som i blomning skälva.

(Brunven)

ARUNDO PHRAGMITES.

Susar Arundo en högsommardag
följer mitt hjärta små vågornas slag.
Tonar av rören en sävsångardrill
Stannar min eka och lyssnar jag till.
Glider min tanke som vildand i grönskan:
gömmer i vassen sin hemliga önskan.

Stupar Arundo för stormnattens slag
anar mitt hjärta sin ändlighets dag.
Bortflugna sånger – min eka far vill
ligger för stormbyn i rörsnåret still.
Ej i den höstbrutna, vissnade grönskan
finner jag åter min livsvarma önskan.

(Bladvass, vass eller rörvass. Också: Phragmites australis.) 

FESTUCA OVINA.

Du är den svenska flickan vid fäladsmarkens stig
och jag tar dig så hjärtelig i handen.
Statt för mitt gråa öga, släta ditt hår och nig
och knyt i ryggen hemmavävda banden.
Det är ju ej för höghets skull – men mor har lärt dig så
att när det kommer främmat, bör nigande du stå.

Du har de klara kinder, din själ är ren som snö
och ditt hår är ljust, sol och guld att likna.
Du skulle stå för alla som blott vänta att få dö
sorgesamma, tyngda och besvikna –
Ditt väsens enkla skönhet, din växt ur fattig jord
är bud om rena källor, är livsens löftesord.

(Fårsvingel)

SCHEDONORUS TECTORUM.

Vad ser du från vår bro i kväll
Schedónorus tectorum
nu när soln bak bergets häll
tecken ger till korum?
– Fiskarn med sitt spö i hand
lockar med en slända
listar snart en lax i land
tung i håv att vända.

Vad ser du mera från vår bro
vän med gyllne vippa
nu när soln vill gå till ro
bak stadens blåa klippa?
– Fiskarn har sin vän på strand
i vita sköna kläder
med liten betsman i sin hand
hon blanka fisken väger.

Du skönjer mer, Schedónorus
från bryggans torra skreva
du som genom vattenbrus
ser regnbågsbilder leva.
– Ack, han som hade lax i land
och hon i vitt och slöja
de ty sig tätt intill varann
med kyssar sig förnöja.

Då är det tid, du bryggans vakt,
att säga mig det nästa:
Har någon annan märke lagt
till vad de båda fresta?
– Ej någon annan bryr ett grand
den vita fiskardrömmen.
Men laxen hoppar högt i strand
– – hallå – han slank i strömmen –!

(Taklosta. Också: Bromus tectorum) 

AGROSTIS ALBA MARITIMA.

Jag ser det glittra i kvällen
saltet som bränningen lagt
just vid din reva på hällen
som hukar mot brottsjöns makt.

Du gav dig åt hårda graniten
en livets guldröda skänk
och du lever, osedd och liten,
i ett saltregn av stormtungt stänk.

(Krypven. Också: Agrostis stolonifera var. arenaria)

ATROPIS MARITIMA.

Ett kraftfyllt solsken ur en sommargrying
förgyller skärgårdsöns fördrömda bukt
och värme i en sakta himladyning
löser i stranden tångs och ävjas lukt.
Här är så stilla nu. Av kvällens lekar
i sanden blott en villsam stämpling står.
Men göken ropar, dold i krökta ekar,
och i ett vildrossnår en hämpling slår.

Tätt blinkar det av dagg i strandens tuvor
där Atropis har ställt sitt trinda strå.
Och dessa ax med färg av vilda duvor
i vaxlätt hölje, skimrande och små,
de ha en lustfylld stund, de stå i väntan
bland allt som värmes nu på nattkyld grus.
Ett blomfjäll öppnar sig – och fram ur gläntan
skjuter ett fruktbart stoft sitt guld i ljus.

(Revigt saltgräs. Också: Puccinellia maritima.)