AIRA FLEXUOSA.

Betar nu haren i svedjans spirande
späda broddar.
Nattskärran snuddar
lätt vid hans päls, att hans sorglösa svirande
blir fällda öron och ångestkramp.

Kallögd står majnatt rimfruset vakande.
Lommen klagar.
Silvergrå hagar
störtas ur stillhet av gärdsgårdens knakande,
där älgkon skrider med urtidstramp.

I denna natten har jösses bitande
ludna tystnad
hemsökt i tystnad
dig som så tryggt och i vårligt förlitande
lät spela din oskuld bak vårbloms ramp.

(Kruståtel eller sia.)

AVENA FLAVESCENS.

En sommarnatt går ur sin dvala
störd av en en näktergal vild.
I slottsdammen snuddar en svala
vid sin fläktande spegelbild.
Den vita, kråmande svanen
gör sin första, svartsjuka tur
och under den utländska granen
pipa kycklingarne i sin bur.

En vitklädd flicka på trappan
i en gäspande rysning står –
När hon axlar den ljusgråa kappan
får hon vildvinets dagg på sitt hår.
Hon stampar den nattkylda stenen
med tunna, kritade skor
och förtretliga myggsting på benen
slå en rodnad ut genom flor.

Hon går i den daggvåta parken
att komma ur skugga i sol.
För sniglarna svarta på marken
hon lyfter sin korta kjol.
Hon kommer på lätta fötter
till planen där sommargräs stå
– den platsen, där hasslarnas nötter
hon i höstas ej kunde nå.

Se viken där vältrande braxen
lekte vid pingsttiden ren –
och här ligger älsklingstaxen
gravlagd under sin sten.
Här svärma minnena rena
av sorgen vid Taxens bår
– och här står den gyllne Avena
som man sagt är lik hennes hår –

Flickan andas på gräsen:
Kära, sover ni än?
En viskning från väsen till väsen
ett tecken från vän till en vän –
De darra; det är som de kände
– som de kände en herrgårdstös
en tös i vars ådror det brände
när hon nyss stod i skuggan och frös –.

(Gullhavre. Också: Trisetum flavescens.)

PHALARIS CANARIENSIS.

Bygatan kröker sig i tanklös bukt,
en slav av strandens milt bestämda linje
och där i hörnet vid ett avlopps fukt
står ensligt almträd, tuktat till en pinje.
Och under almen står en grön kiosk:
Den sörjer sommarn lång för lemonaden.
Måhända öppnar den ett tag vid påsk
men den är annars bommad till dess baden
vid ändlös brygga säljas för en slant.
Se, myntet gäller för den ljusa bölja
– en vara, som blir mer och mer kurant,
ja mera sommarn manar oss att skölja
vårt gudsbeläte rent från synd och stoft.
En trädgård med en häck mot tångens vallar,
en liten bänk, bemålad som en toft
från vilken fint man hör hur Sundet svallar
– det är den plats, där nu min tanke dröjt,
och där kanariskt gräs för minnet nickar.
Ett märkligt ax du håller sömnigt böjt,
som om du vaken vägrat byta blickar
med allt det nordiskt enkla ruderat,
som står och jäser här i tång och mylla.
Jag nickar också, liknöjd, sorgsen, lat,
och vill dig ej för högmods last beskylla:
äger ju ock din egen hemlandsdröm.
Jag saknar glöd, som du, och solsteks mättnad,
och azurluft och blomsterdofters ström
och allt vad själen tror på som en lättnad.
– Du blundar skygg för gråa, tunga sparvar,
– det är ej söderns gyllengröna fink
som för sin sång din blanka fröspis tarvar!
Men från kiosken kom en guldgul vink:
Bakom dess ruta i en bur han hoppar
i fönsterbågens knottrigt vita ram
och doppar huvudet i vita koppar
och läppjar på sin dryck, så fet och tam.
Så lyssna hur han starkt och modigt rullar
ditt hemlands sångare med svavelbröst!
Tag hälsningen från solomvärvda kullar
och skänk till gengäld allt ditt frö i höst.

(Kanariegräs)

DACTYLIS GLOMERATA.

Fläktar i dammande fläktarne
Dactylis, underligt famlande,
strävast bland stråstyva väktarne
i landsvägsdikets parad!
Nickar du nätt mellan pilarne:
Bondskjutsen, rickig och ramlande –
djupt får du buga för bilarne,
som stöna från stad till stad.

Tiggaren märker dig, mumlande;
själv gör du lusthus för hundarne.
Humlorna hunsa dig, drumlande
i rus av Anchusas skål.
Mig står du bister och bidande
liksom i längan till lundarne,
liksom i självtaget lidande
på väg till ett fjärran mål.

(Hundäxing)

CORYNEPHORUS CANESCENS.

Jag undrar om det rätt kan vara sant
att du på stepperna är stygg mot korna
och stinger blodig deras ömma mule?
Här på de svala hedarna mot Thule
i svalkat lynne drar du åt dig klorna
och glänser milt och sidenmjukt och grant.

Men du har kvar av steppens fina makt.
Du får min själ att genom brisen draga
mot horisonten, till de ljusa stepper
där luften rusar och jag tygeln släpper,
där sträckt på vindsnabbt sto jag vill behaga
hetmanens döttrar vid en strotrappjakt –.

(Borsttåtel)

SCHEDONORUS STERILIS.

Efter vårt iltåg virvlar ett frö
snubblar på slipers och räls
färdigt att leva men icke att dö
där det på gruset fälls.

Vild dansar virveln, mil efter mil,
med frö av främmande land.
Släpar i brådskans kvävande il
på vägens stålblanka band.

Stålet och ångan strö agnar för vind
tätt i vårt larmande spår.
Ogräset väntar vid vildmarksgrind
på mänskan som öppnande går.

Mognar i väntan och sätter sin frukt
avlad av hast och kultur;
tävlar med mänskan själv att få bukt
med en envis, hjälplös natur.

(Sandlosta. Också: Bromus sterilis)

MELICA NUTANS.

Här har morkullans näbb
här har råbockens klöv
stungit i fjolårets multnande löv.
Tunga ha ollonen lämnat sin skål
blivit till bränsle i multnadens bål.
Svårmodigt doftar av årtal som gått
från bottnen där Melica sått.

Här gå dröjande fram
under trädjättars saft
skuggor av solvarv som jordat sin kraft.
Gravlagda minnen slå upp överallt
höjda ur lövet i finböjd gestalt.
Ljusgrönt de vittna vad livet förmått
i bottnen där Melica sått.

Under ekarnas valv
i små solfläckars dans
gungar en Melicas axrika frans.
Högtidligt lätt ifrån finspända spön
ringa dess blom som till tystnadens bön.
Ljudlösa budskap mitt hjärta ha nått
från liv som i skuggan blev sått.

(Bergslok, slokgräs.)